En av mina tidigaste möten med NFTs kom från en rad i en intervju: "Mina verk kommer så småningom att hamna i de banbrytande samlingarna av digital konst." Då kunde jag inte förstå hur någon kunde se så lugnt in i framtiden för något som knappt existerade. Men det självförtroendet stannade kvar länge. Med tiden märkte jag att mitt eget tänkande förändrades. Inte för att vi plötsligt fick mer bevis — det gjorde vi inte. Men riktningen känns tydligare nu: digital konst blir gradvis en del av konstens bredare historia, inte en tillfällig avvikelse. Jag tänker ofta på övermättnad. Ja, flödet är enormt. Ja, det är omöjligt att se allt. Men det händer varje gång ett nytt konstnärligt medium dyker upp. Hastigheten ökar, volymen växer, miljön blir kaotisk – men värde samlas ändå kring dem som arbetar med mening, inte kvantitet. För mig är digital konst inte en ersättning och inte en revolution bara för disruptionens skull. Det är helt enkelt nästa steg i en lång rad konstnärliga medier. Och jag börjar känna att vi inte lever genom ett "tillfälligt experiment", utan i de tidiga stadierna av något som så småningom kommer att bli en del av det kulturella landskapet. Och kanske det märkligaste är den tysta vissheten om att allt rör sig i den riktningen.