Vi hade en chans att få ett slut på konflikten och vi valde att bränna den. 2005 hände något historiskt. Israel drog sig tillbaka helt från Gaza – inte bara sina soldater, utan också alla sina civila, jordbruk och bosättningar. Tusentals israeliska familjer rycktes upp från sina hem av sin egen regering. Synagogor monterades ner, växthus och infrastruktur till ett värde av hundratals miljoner dollar lämnades kvar – inte förstördes, utan överlämnades för att ge oss en chans att börja om på nytt. För första gången i vår historia hade vi full kontroll över en bit land – våra egna gränser, våra egna städer, vårt eget folk och tillgång till havet. Världen var redo att hjälpa till. Miljarder i bistånd och investeringar utlovades. Det kunde ha varit början på ett palestinskt Singapore. Men i stället för att bygga skolor, sjukhus och industrier byggde vi tunnlar, raketer och miliser. I stället för att skapa hopp valde vi hat. I stället för att göra Gaza till ett bevis på att palestinierna kan styra sig själva, gjorde vi det till ett bevis på att vi inte kan det. När Israel lämnade landet förväntade sig världen lugn, fred och framsteg. Vad gav vi dem? Inbördeskrig mellan Fatah och Hamas. Avrättningar på gatorna. En terrorgrupp som tar makten och förvandlar Gaza till en avfyrningsramp för ändlösa krig. Och världen frågar sig fortfarande: Varför ger inte Israel "bara upp Västbanken" också? Därför att de redan såg vad som hände förra gången de gav mark för ingenting i gengäld. Sanningen är smärtsam, men den måste sägas: Vi fick en chans att bygga en framtid och vi använde den för att förstöra vår egen. Vi kunde ha visat att vi var redo för fred. I stället visade vi att vi styrdes av dem som fruktar fred mer än de fruktar döden. Varje raket som avfyrades från Gaza var inte bara riktad mot Israel – den var riktad mot vår egen framtid....