Morgonens svammel. Jag minns när min pappa blev gammal. Det kändes snabbt även om det inte var det. Vi hade alla denna inre hopp om "Han klarar sig alltid ut från sjukhuset" tills den dag han inte gjorde det. Det här handlar dock inte om honom. Det handlar om hur otålig jag brukade vara med honom. Går ett steg före. Blir frustrerad över sitt selektiva minne. När han var borta förvandlades alla de där stunderna av otålighet till sorg som jag fortfarande sitter och kämpar med. Nu sitter jag här och ser min hund bli gammal lika snabbt. Han närmar sig 14 och frustrerar mig enormt. Inget av livets senaste kaos är hans fel. Det är nog mer stressande för honom än för mig. Men jag märker ändå att jag glider in i otålighet när det han egentligen behöver är tålamod. (Svårt att göra när han är full inomhus tre gånger på två dagar.) Hur lär vi oss läxor? Jag trodde jag redan lärt mig den här... och ändå är jag här.