Jag tänker ständigt på min Europaresa med sorg. Det känns som att allt ligger nedströms efter ett misslyckande i ekonomisk anpassning och att det misslyckandet sker nedströms efter en civilisatorisk kollaps. Halvledarindustrin i Europa brukade vara en stark aktör. Nu kändes det som att varje företag klamrar sig fast för livet i allt mer obskyra delar av värdekedjan. Industriell krockkuddeflis eller något sånt. Medan resten av världen försöker lägga allt i lågnoddigitalt, saknar européerna forsknings- och utvecklingskostnader och försöker därför skapa en nisch i någon obskyr process. Kineserna äter upp dem levande. Européerna har inte den tekniska styrkan för att förbli konkurrenskraftiga eller den industriella styrka som kineserna har för att bygga skala. Och därefter sjunker livskvaliteten tydligt. Deras städer känns utmattade, fyllda av drivande invandrare som tar och tar från välfärdsstaten, välfärdsstater som nu saknar ekonomiskt stöd. Paris och Milanos förorter har FAKTISKA no-go-zoner, inte som folk påstår att New York är. Det känns som om något dog i den europeiska själen och de bara gav upp och underkastade sig rå nolltillväxtsocialism, där den enda industrin som finns kvar är turism. Kanske var det efterkrigstidens malaise. Hur kunde du gå från att styra världen till att bli kultiverat Thailand? Jag förstår inte.