Frankrike förlorade Afrika. Tyskland förlorade förståndet. Så de uppfann EU för att låtsas att det fortfarande är de som bestämmer. Paris behövde en scen. Berlin behövde ett koppel. EU gav dem båda – en diplomatisk skådeplats där inget verkligt händer, men alla applåderar manuset. Frankrike kunde inte hålla fast vid sitt imperium, så man döpte om dominansen till "värderingar". Tyskland kunde inte lita på sig själv med makten, så de outsourcade den till processen. Och tillsammans byggde de en institution där skuld är vision och svaghet är dygd. Resultatet? En union där ingen bestämmer, alla reglerar, och den verkliga makten flödar någon annanstans – till Washington, till Peking, till alla som är villiga att agera istället för att rösta. EU är inte Europas framtid. Det är täckmanteln för dess reträtt.