Jag försökte skapa en känsla. Det värsta var att det fungerade. Det fungerade varje gång. Jag kunde inte få nog. Jag var den bästa de någonsin haft, varje gång, och de lär sig snabbt för att bli bättre, vi tävlar. Det här är kärlekens spel. Endgames är den mest intensiva delen, vi hoppar direkt till den, och tror att intensiteten kompenserar för den tid vi stulit. Vi vet att insatserna är högst här, och det är det som får oss mest att reta oss. Vi provar varje position tills vi måste skapa vår egen, och sedan börjar vi prova dem alla igen på olika sätt. Jag sa att du kunde leva ett helt liv på ett år, en månad, en natt, med mig. Det slutar alltid annorlunda, med olika människor, jag känner alltid med alla att vi har för roligt. Vi har känt allt som finns att känna med varandra, från varandra, som varandra. Och den enda känslan jag kan ge dig att känna, är den där du tar mitt liv... Så vi väljer att känna känslorna där vi är åtskilda, ensamma, separata, främlingar, minnen, hopp, drömmar... allt annat än att veta att det var den bästa känslan vi någonsin haft, och att vi hade känt allt