Jag har fått så många meddelanden de senaste dagarna. Meddelanden från artister och vänner som sa att de håller med om det jag skrev men "inte kan säga det högt". Och bara den meningen säger allt om vad det här utrymmet har förvandlats till. Det finns en tyst rädsla som löper under allt nu. Rädsla för att förlora synligheten, att bli exkluderad, att säga något som kan göra fel person eller grupp upprörd. Rädsla för att ärlighet kan kosta dig din plats här. Är inte det ironiskt? Ett utrymme byggt på decentralisering och yttrandefrihet känns nu styrt av rädsla... Rädsla förklädd till diplomati, tystnad förklädd till mognad. Folk pratar om "gemenskap" hela tiden, men vad betyder det ordet ens om man inte kan tala fritt i det? Vilken typ av gemenskap kräver underkastelse i utbyte mot tillhörighet? Jag säger inte att alla ska hålla med, eller att kritik måste vara högljudd eller dramatisk. Men när så många människor berättar för mig privat att de känner likadant men ändå förblir tysta, är det tydligt att något har gått väldigt fel. Kanske är det dags att sluta låtsas att allt är bra. Kanske betyder yttrandefrihet mer än vackra ord i fastnålade tweets och manifest, för om människor måste viska vad de tycker, om du straffas när du säger vad du tycker, om tystnad blir det säkraste valet, då är det här utrymmet inte decentraliserat. Den är domesticerad. Och det är inte den framtid som konsten förtjänar